Katarina Wennstams bok ”En riktig våldtäktsman” behandlar ämnet våldtäkt utifrån
gärningsmännens perspektiv och söker svar på vad som ligger bakom en sådan
handling. Boken är en uppföljare till Flickan
och skulden där fokus ligger på offret. Genom att iscensätta de olika
brottsmålen kan man som läsare skapa sig en bild av hur det kan ha gått till,
om det är den totala sanningen vet dock bara de inblandade. Det gör dock
ingenting eftersom det är hämtat från verkligheten och sådant här sker, exakt
vilka dialoger som hålls är egentligen ganska ointressant. Wennstam har utgått
från dokumentationer från till exempel polis och domstol, vilket tillåter henne
att få fram en ungefärlig bild av vad som kan ha skett. I boken finns utdrag
från polisförhör, rättegångar och utlåtande från relevanta personer som på ett
eller annat sätt arbetar inom området. Dessutom har Wennstam besökt Bärby, som
är ett slags behandlingshem för unga våldtäktsmän, och låter gärningsmännen få
sina röster hörda. Att skriva på det här sättet ger en fördjupning i ett ämne
som oftast exponeras ytligt i media.
Som jag tidigare nämnde så är det bara de inblandade som kan veta exakt hur händelsen har utspelat sig och hur dialogerna har förts, och det kan vara grundläggande att man som läsare har det i åtanke. Hur som helst så ger den här typen av litteratur en tydligare bild av hur verkligheten ser ut, eftersom journalisten utgår i stor utsträckning från sakuppgifter och befintliga händelser. Jag tycker personligen att det är helt okej att med ord iscensätta eventuella händelser utifrån det källmaterial man har, men man bör vara tydlig med vad som är fakta och vad som är fiktion för att i högsta möjliga mån inte vilseleda publiken och låta dem tro att det är den absoluta sanningen. Ibland är det faktiskt sunt att låta människors sunda förnuft och eget tänkande spela sin roll. Den här boken var mer journalistik än skönlitterär.
Som jag tidigare nämnde så är det bara de inblandade som kan veta exakt hur händelsen har utspelat sig och hur dialogerna har förts, och det kan vara grundläggande att man som läsare har det i åtanke. Hur som helst så ger den här typen av litteratur en tydligare bild av hur verkligheten ser ut, eftersom journalisten utgår i stor utsträckning från sakuppgifter och befintliga händelser. Jag tycker personligen att det är helt okej att med ord iscensätta eventuella händelser utifrån det källmaterial man har, men man bör vara tydlig med vad som är fakta och vad som är fiktion för att i högsta möjliga mån inte vilseleda publiken och låta dem tro att det är den absoluta sanningen. Ibland är det faktiskt sunt att låta människors sunda förnuft och eget tänkande spela sin roll. Den här boken var mer journalistik än skönlitterär.
Gitta Sereny ställer sig kritiskt till det källmaterial
och de personer hon intervjuar i hennes bok ”Vid avgrunden”. I boken ligger fokus på österrikaren Franz Stangl,
som var en av fyra män som drev utrotningslägren under andra världskriget. Det
är tydligt att Sereny har lagt ner mycket tid på att få fram material och att
kritiskt granska händelseförloppet och söker hela tiden att bekräfta det som
berättas genom research och ytterligare intervjuer med personer som kan
verifiera om det ligger någon sanning i det som sagts. De ting som Sereny inte
kan bekräfta har hon noterat och hon är tydlig med vad som är spekulationer och
vad som är sanning. Att läsa den här boken har varit plågsamt, men också
intressant. Sereny ger, genom att gå in på djupet, en grundlig översikt av den
förödande utvecklingen som utspelade sig under det andra världskriget. Jag tror
inte att jag tidigare har begrundat händelseförloppet på samma sätt som jag gör
nu efter att jag har läst boken.
Att läsa den här boken var som att läsa ett väldigt långt
reportage med subjektiva utlåtanden och personliga reflektioner.
”Journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported
fact”.
Sanning och objektivitet är enligt många grundläggande
faktorer för journalistiken. Det finns dock skiljaktiga perspektiv på vad som
är sant och vad som är objektivt. Allt är inte bara svart eller vitt. ”New
journalism” bygger på dramaturgiskt berättande men är baserad på fakta. Både
Katarina Wennstam och Gitta Sereny fångar mitt intresse genom att använda sig
av ett målande språk och ger en för mig tydligare bild av verkligheten. Sereny
är mycket noga med att peka ut vad som är sant och vad som är osäkert.
Och jag tycker att det är uppfriskande att läsa vad de anser om de ämnen som behandlas. Subjektiviteten gör berättelsen mer färgstark. För mig är det här journalistik när den är som bäst, det finns ett djup och journalisterna visar att de är levande tänkande varelser.
Och jag tycker att det är uppfriskande att läsa vad de anser om de ämnen som behandlas. Subjektiviteten gör berättelsen mer färgstark. För mig är det här journalistik när den är som bäst, det finns ett djup och journalisterna visar att de är levande tänkande varelser.
När Liza Marklund gav ut boken ”Gömda” förstår jag varför det uppstod en debatt eftersom Marklund
påstod att det var en sann historia snarare än att erkänna det faktum att den var
baserad på en sann historia. Om karaktärer byts ut och allt för många detaljer
ändras så är det inte länge en journalistisk dokumentär utan en roman som
bygger på en sann historia. Som jag förstod det ändrade Marklund senare
beskrivningen av boken och erkände att det var ”en roman byggd på en sann
historia” och Mia fick stå för sin sanning. Jag har inte läst boken så jag kan
inte bli mer djupgående än så. Det är viktigt att man som journalist inte
manipulerar den grundläggande sanningen i en berättelse eftersom det leder till
att trovärdigheten går förlorad. Sättet som Gitta Sereny framställer sin bok
och kritisk granskar källmaterial och intervjupersoner är exemplariskt och
väldigt god journalistik.
Vi får ta del av flera olika personers sanning och
upplevelser från händelseförloppet som utspelade sig under andra världskriget.
Mycket bra poänger. Tycker precis som du att journalister i all nyhetsrapportering av längre karaktär (reportage, dokumentärer osv) måste visa och kunna stå för att det är deras ögon berättelsen berättas ur. Det är viktigt att inte alla bara försöker skriva så objektivt som möjligt för texten kommer alltid vara vinklad och personlig.
SvaraRaderaHåller också med om att den målande och beskrivande journalistiken, New Journalism, är snäppet bättre och roligare för läsaren. Att få en berättelse som har skett berättad för sig med en författares språkliga friheter och knep blir i min mening bättre än att tvingas skriva korta, avhuggna nyhetstexter.
Intressant inlägg! Det är verkligen en hårfin gräns mellan när journalistens iscensättande av verkligheten blir engagerande, och när det blir för bra för att vara sant. Wennstam gör det skickligt i "Flickan och skulden", boken jag läst inför uppgiften, där de mer skönlitterära texterna underbyggs av fakta. Men en journalist som spetsar texten för mycket (t.ex. osannolika dialoger eller händelseförlopp som inte underbyggs av fakta) tappar i mina ögon trovärdigheten. Personligen skriver jag en hel del skönlitterärt, och jag förstår samtidigt de svårigheter en journalist ställs inför inom new journalism - hur mycket kan jag ändra för att få en lite bättre historia, för att göra en lite tydligare poäng?
SvaraRaderaUtdrag från polisförhör, rättegångar och utlåtande från relevanta personer som på ett eller annat sätt arbetar inom området. Det är sådana grejer som jag själv också tycker gör att detta kan kallas för journalistik. Som du skriver så kan man själv utgå ifrån att tankar från inblandande är något som man inte kan veta, men det gör det mer intressant att läsa om allt det andra. Det gör att man kan samla all information på ett och samma ställe men ändå få det att låta intressant att läsa. Vissa saker är bra för människor att ha kunskap om så därför är det mycket bra att kunna förmedla det på ett sätt som blir roligt för läsaren.
SvaraRadera