BLOGG D: THE ELEMENTS OF JOURNALISM

Medieklimatet är under ständig förändring och teknologin förs kontinuerligt framåt. Både journalister och ”vanliga” människor kan i större utsträckning få sina röster hörda genom bloggar och andra sociala medier. Medborgarna är inte längre en passiv mottagare av nyhetsförmedlingen utan aktivt engagerade individer som tycker till, kritiserar, diskuterar eller på annat sätt ger uttryck för sina åsikter i olika offentliga forum på internet.

Journalistens uppgift är däremot att förmedla den information som människor behöver för att förstå världen omkring sig och fungera som en verksam del av demokratin. Journalistens roll är idealistiskt sett att agera objektiv, oberoende och sanningsenlig granskare av diverse maktstrukturer och samhällsproblem.

Både objektivitetsbegreppet och sanningsbegreppet är diffusa. Ingen kan vara helt objektiv därför att bakgrund och fördomar avgör synen på sinnevärlden, men däremot bör journalister eftersträva noggrannhet och precision.
Sanningen är subjektiv och kan uppfattas på olika sätt, men journalistens mål bör vara att sträva efter en så rättvis bild av verkligheten som möjligt och utgå från fakta.        

I och med att bloggar får mer utrymme i mediesfären uppstår också en viss skepticism och kritik mot huruvida bloggare kan kalla sig journalister.

Som Tom Rosenstiel och Bill Kovach skriver i boken ”The Elements of Journalism” bör man inte fokusera så mycket på vart en text publiceras utan istället lägga focus på innehållet. God journalistik är god journalistik, och då är plattformen mindre relevant. Eftersom vi har en stark yttrandefrihetslag i Sverige ska alla som vill få yttra sina åsikter, ingen har patent på det fria ordet utan det är något som tillhör varje enskild individ. Men det betyder inte att vem som helst är en journalist. Det är ungefär som när folk på flashback.com spekulerar i olika brottsutredningar och försöker komma fram till hur ett brott har gått till och vem som är skyldig, de har på sätt och vis en egen undersökning, men det gör dem inte till poliser.

Med detta sagt så tycker jag inte att bloggar är en ultimat plattform för nyhetsförmedling. Personligen tycker jag att journalistens uppdrag är att sammanfatta ett händelseförlopp och ge publiken en grundlig översikt.

Utifrån denna översikt kan bloggar fungera som ett kompletterande verktyg där det ges plats till subjektiv tolkning och åsiktsförmedling. En journalist ska i sitt arbete verka som oberoende förmedlare av nyheter och inte som språkrör för enskilda organisationers intresse. Om journalister överger principen av att vara obunden granskare av makten och samhället så övergår de istället till att bli marknadsförare eller propagandister och då skulle journalistyrket förlora sin grundläggande samhällsställning och ännu viktigare: trovärdigheten.     

Även om majoriteten av journalistkåren anser att de arbetar i allmänhetens tjänst så har allt fler medborgare tappat förtroendet för journalistiken.
”People see sensationalism and explotaition, and they sense that journalists are in it for the buck, or personal fame” Skriver Tom Rosenstiel och Bill Kovach.

Nedskärningar i medieföretag har lett till minskade resurser. Nyhetsdistribution kostar pengar och dessa nedskärningar har negativ inverkan på journalistiken i den meningen att kvantitet ofta går före kvalitet. Det ska produceras så mycket nyheter som möjligt på kortast möjliga tid och helst ska det vara billigt.

Inkomsten för journalister som publicerar nyhetsartiklar på nätet styrs av hur många ”klicks” artikeln får. Jag menar att detta system till viss del styr vilka nyheter som journalister väljer att publicera.

En annan betydande faktor är alla de kränkningar och hot som kommer in till journalister som skriver om känsliga ämnen, exempelvis rasism, feminism och politik. På internet kan folk välja att vara anonyma avsändare, och näthatet är ett stort problem som inte bara riktas mot journalister utan också mot många andra människor som ger utryck för sina åsikter och kritiserar vissa samhällsstrukturer. Jag tror att det kan skapa en viss rädsla hos publicister som kanske omedvetet undviker ämnen som väcker upprördhet. Eftersom det finns folk som försöker tysta ner andra människor när de uttalar sig om ämnen som berör olika ideologier. Detta är i sin tur ett hot mot demokratin och yttrandefriheten.

Tillslut vill jag framhäva att jag tycker att det är härligt att offentliga forum på internet bidrar till ett öppet debatt- och diskussionsklimat där människor kan vara med och tycka till om nyhetsflödet. Det ger journalister chansen att ta del av medborgarnas åsikter om nyhetsförmedlingen och kan med hjälp av sin publik förbättra journalistiken, som faktiskt är till för allmänhetens intresse och riktar sig till de människor som lever och verkar i samhället.  

   

BLOGG C: NÄR BLIR JOURNALISTIK FIKTION?

Katarina Wennstams bok ”En riktig våldtäktsman” behandlar ämnet våldtäkt utifrån gärningsmännens perspektiv och söker svar på vad som ligger bakom en sådan handling. Boken är en uppföljare till Flickan och skulden där fokus ligger på offret. Genom att iscensätta de olika brottsmålen kan man som läsare skapa sig en bild av hur det kan ha gått till, om det är den totala sanningen vet dock bara de inblandade. Det gör dock ingenting eftersom det är hämtat från verkligheten och sådant här sker, exakt vilka dialoger som hålls är egentligen ganska ointressant. Wennstam har utgått från dokumentationer från till exempel polis och domstol, vilket tillåter henne att få fram en ungefärlig bild av vad som kan ha skett. I boken finns utdrag från polisförhör, rättegångar och utlåtande från relevanta personer som på ett eller annat sätt arbetar inom området. Dessutom har Wennstam besökt Bärby, som är ett slags behandlingshem för unga våldtäktsmän, och låter gärningsmännen få sina röster hörda. Att skriva på det här sättet ger en fördjupning i ett ämne som oftast exponeras ytligt i media.
Som jag tidigare nämnde så är det bara de inblandade som kan veta exakt hur händelsen har utspelat sig och hur dialogerna har förts, och det kan vara grundläggande att man som läsare har det i åtanke. Hur som helst så ger den här typen av litteratur en tydligare bild av hur verkligheten ser ut, eftersom journalisten utgår i stor utsträckning från sakuppgifter och befintliga händelser. Jag tycker personligen att det är helt okej att med ord iscensätta eventuella händelser utifrån det källmaterial man har, men man bör vara tydlig med vad som är fakta och vad som är fiktion för att i högsta möjliga mån inte vilseleda publiken och låta dem tro att det är den absoluta sanningen. Ibland är det faktiskt sunt att låta människors sunda förnuft och eget tänkande spela sin roll. Den här boken var mer journalistik än skönlitterär.

Gitta Sereny ställer sig kritiskt till det källmaterial och de personer hon intervjuar i hennes bok ”Vid avgrunden”. I boken ligger fokus på österrikaren Franz Stangl, som var en av fyra män som drev utrotningslägren under andra världskriget. Det är tydligt att Sereny har lagt ner mycket tid på att få fram material och att kritiskt granska händelseförloppet och söker hela tiden att bekräfta det som berättas genom research och ytterligare intervjuer med personer som kan verifiera om det ligger någon sanning i det som sagts. De ting som Sereny inte kan bekräfta har hon noterat och hon är tydlig med vad som är spekulationer och vad som är sanning. Att läsa den här boken har varit plågsamt, men också intressant. Sereny ger, genom att gå in på djupet, en grundlig översikt av den förödande utvecklingen som utspelade sig under det andra världskriget. Jag tror inte att jag tidigare har begrundat händelseförloppet på samma sätt som jag gör nu efter att jag har läst boken.

Att läsa den här boken var som att läsa ett väldigt långt reportage med subjektiva utlåtanden och personliga reflektioner.  

”Journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact”.

Sanning och objektivitet är enligt många grundläggande faktorer för journalistiken. Det finns dock skiljaktiga perspektiv på vad som är sant och vad som är objektivt. Allt är inte bara svart eller vitt. ”New journalism” bygger på dramaturgiskt berättande men är baserad på fakta. Både Katarina Wennstam och Gitta Sereny fångar mitt intresse genom att använda sig av ett målande språk och ger en för mig tydligare bild av verkligheten. Sereny är mycket noga med att peka ut vad som är sant och vad som är osäkert.
Och jag tycker att det är uppfriskande att läsa vad de anser om de ämnen som behandlas. Subjektiviteten gör berättelsen mer färgstark. För mig är det här journalistik när den är som bäst, det finns ett djup och journalisterna visar att de är levande tänkande varelser.

När Liza Marklund gav ut boken ”Gömda” förstår jag varför det uppstod en debatt eftersom Marklund påstod att det var en sann historia snarare än att erkänna det faktum att den var baserad på en sann historia. Om karaktärer byts ut och allt för många detaljer ändras så är det inte länge en journalistisk dokumentär utan en roman som bygger på en sann historia. Som jag förstod det ändrade Marklund senare beskrivningen av boken och erkände att det var ”en roman byggd på en sann historia” och Mia fick stå för sin sanning. Jag har inte läst boken så jag kan inte bli mer djupgående än så. Det är viktigt att man som journalist inte manipulerar den grundläggande sanningen i en berättelse eftersom det leder till att trovärdigheten går förlorad. Sättet som Gitta Sereny framställer sin bok och kritisk granskar källmaterial och intervjupersoner är exemplariskt och väldigt god journalistik.

Vi får ta del av flera olika personers sanning och upplevelser från händelseförloppet som utspelade sig under andra världskriget.    

BLOGG B: PRESSETIK

I den svenska lagen som behandlar tryck- och yttrandefriheten existerar få begränsningar, detta gör att press och annan media har stor frihet när de behandlar information och nyheter. De pressetiska reglerna fungerar som riktlinjer och ska hjälpa publicister att ta goda beslut när de värderar en nyhet. Dessa regler syftar till att ge korrekta nyheter, vara generös med bemötandet, respektera den personliga integriteten, vara varsam med bilder, höra båda sidor och vara försiktig med publicering av namn.

I många fall så verkar det som att medierna strävar efter ”att ge publiken vad de vill ha” och stilla deras gränslösa nyfikenhet snarare än att det finns ett allmänintresse.

På ne.se definieras allmänintresse som: ”de generella intressen och behov som berör alla medborgare i ett samhälle”. Och jag personligen tycker inte att det är speciellt givande att läsa om händelser kring kungafamiljen eller om kändisars bisarra äktenskapstvister. Jag antar att pressetik är något som bara existerar inom den seriösa journalistiken och inte inom skvallerpressen. Jag anser att det är mycket skriverier som är irrelevanta, men när det gäller makten och hur de till exempel hanterar folkets skattepengar krävs en kritisk granskning.   

Här följer ett exempel på hur det kan gå när man som publicist väljer att presentera viss bakgrundsinformation om en person:

Den 14 mars i år blev Lasse Carlbark felaktigt utpekad som sexualbrottsling efter att en 13-årig flicka i Kumla hade tagit sitt eget liv. I media hade man skrivit att en 45-årig man var gripen för sexuellt ofredande, att personen hade tagit ett flertal SM-medaljer inom en viss sport och ägde ett företag. Eftersom Kumla är en liten stad så spred ryktet sig snabbt, till exempel på internetforumet flashback.com, att det var Lasse Carlbark som var den skyldige. Detta på grund av att deras ålder var densamma, att båda har tagit SM-medaljer och är företagsägare. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=159&artikel=5474059

I spelregler för press, radio och teve punkt 16 står det följande:

”Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör identifiering möjlig”.

I det här fallet valde journalisten att gå ut med en del uppgifter om personens bakgrund. Förmodligen ville personen skapa en bild av den arresterade mannen. Att journalisten valde att gå ut med denna information skapade genast spekulationer på internet och en oskyld man blev uthängd för sexuellt ofredande av barn. Det här är ett tydligt exempel på hur fel det kan gå när man som journalist ger ut information om en persons bakgrund och vilka konsekvenser det kan få. Det är viktigt att tänka sig för innan man publicerar sådana uppgifter, speciellt när det handlar om en liten kommun som exempelvis Kumla. Som tur är lyckades Carlbark komma ut i media raskt efter att ryktet hade spridits och fick chansen till att bemöta anklagelserna och försvara sig själv.

Man kan ställa sig frågan vad som hade skett om han exempelvis hade varit bortrest och inte fått chansen till att komma till svars för anklagelserna?  

En pedofil-stämpel är inte det lättaste att tvätta bort och folk kommer ofta ihåg det negativa som sagts om en person.

Internet har blivit en plattform för spekulationer och på flashback.com och i andra sociala medier får alla vara med och leka detektiv eller journalist. Vill du veta vem som har begått ett brott är sannolikheten stor att du får reda på det genom några minuters sökande på Google. Kanske skulle det vara bättre att överlåta namnpubliceringen till journalister som förhoppningsvis har en säker källa istället för att oskyldiga ska behöva hängas ut? Självklart ska det finnas gränser, men var gränsen ska gå är väldigt svårt att avgöra. Jag menar att det är viktigt att man som journalist noga värderar varje situation i sig och tänker över vilka konsekvenser som kan tros uppstå i och med att man publicerar vissa uppgifter. Att namnge personer som är misstänkta för brott borde inte vara acceptabelt, eftersom de i lagens öga ses som oskyldiga tills motsatsen kan bevisas.
När någon har blivit dömd och erkänt sig skyldig kan det vara okej att publicera namn och bild, beroende på brottets vikt. Som journalist är det alltid viktigt att noga bedöma konsekvenserna, inte bara för den som begått brottet utan även hur det kan påverka de anhöriga. 

BLOGG A: NYHETSVÄRDERING

Något som har uppmärksammats under de senaste veckorna i både norska och svenska medier är mordet på 21-åriga Anja Weløy Aarseth. Hon blev anmäld försvunnen när hon inte kom hem från sin joggingtur på fjället i Ålesund. Tre dagar senare hittades hon död. Några dagar senare så greps en 23-årig småbarnspappa som erkände sig skyldigt till våldtäkt och mord, han har förklarat att han var starkt påverkad av en eller annan substans. Vi har kunnat följa nyhetens utveckling under de senaste två veckorna. Vi har fått följt hennes försvinnande och dödförklaring för att slutligen få följa rättsprocessen efter att gärningsmannen erkänts skyldig.

Varför har den här nyheten publicerats? Vi kan utgå från några faktorer som påverkar nyhetsvärderingen som Björn Häger nämner i hans bok ”Reporter”. De punkter som passar in på den här nyheten är följande: 

• Vikt
• Icke-normalt
• Närhet
• Lättbegripligt

För det första handlar det om ett mord och här behandlas nyhetens vikt. ”Inget blir så tydligt i nyhetsvärderingens makabra matematik som vikten av döda och skadade” (Häger, 2009:80). En ung kvinna lämnar sitt hem för en joggingtur på fjället, omkring ett välkänt turistområde i Ålesund, och kommer inte hem igen. Istället blir hon våldtagen och mördad av en ung småbarnspappa som inte har någon anknytning till kvinnan, hon var helt enkelt på fel plats vid fel tidpunkt. Det är en ovanlig händelse som berör många människor. Nyheten ligger nära i tid, rum och kultur. Det är en händelse som nyligen har inträffat, men som sakta börjar gå mot sitt slut. Ålesund är en plats som många känner till eller har besökt, platsen där hon hittades död är ett välkänt turistområde. Det har inträffat i Norge, vilket gör att det nära både geografiskt och kulturellt. Händelsen är lättbegriplig eftersom den för det första utspelar sig under en kort tid, från försvinnande till gripandet av gärningsmannen. För det andra har kvinnan identifierats i medierna. Vi har ett namn, vi har fått se fotografier på den unga kvinnan och dessutom kunna läst uttalanden från hennes vänner som beskriver vilken fantastisk människa Anja faktiskt var. Publiken har fått sig en bild av vem flickan var, det har skapat ett engagemang och intresse hos människor vilket gör så att de vill följa med i händelsen. Det här är en händelse som ger folk något att prata om. Man undrar över hur en person som har ett litet barn att ta hand om kan vara så ond att han våldtar och sedan tar livet av en ung och oskyldig kvinna som har hela livet framför sig. Som vi kan se är det här en nyhet som uppnår många av de kriterier som krävs för att en händelse ska värderas som nyhet.        

     

En annan nyhet som är värd att ta upp är valet till stortinget i Norge.

Natten till tisdag blev valet till stortinget i Norge avgjort. Efter många år som statsminister får nu Arbeiderpartiets Jens Stoltenberg lämna över ansvaret till Høyres Erna Solberg. Givetvis är detta en nyhet som präglar norska tidningar just nu, men det har även uppmärksammats i svenska medier. En sak som har betonats är Fremskrittspartiets framgång, som ofta jämförts med Sverigedemokraterna. Liksom Sverigedemokraterna har Fremskrittspartiet en extrem invandringspolitik. Att Fremskrittspartiet nu är Norges tredje största parti har väckt diskussioner huruvida detta skulle kunna påverka den svenska politiken och om det kan leda till större framgång för Sverigedemokraterna.

Valet i sig har ett högt nyhetsvärde eftersom det berör många människor och skapar engagemang. Människor får en chans till att påverka vilka som ska styra landet och de får även vara en aktiv del av demokratin. Björn Johansson nämner i sin studie ”Vid nyhetsdesken” att politik ses som viktigt och därför bör människor informeras om vad som skett. Ett nyhetsförlopp som valet platsar under kategorin ”nyheter man anser att publiken ska ta del av.

Håkan Hvitfelt sammanställer i sin rapport ”På första sidan, en studie i nyhetsvärdering” några kriterier som påverkar om en händelse blir en nyhet. De punkter som passar in på den här nyheten är (1) den behandlar politik och (2) den är viktig och relevant. Det är viktigt att delta i en valprocess eftersom folk får chans till att besluta vilka människor som ska ha makt i samhället.