BLOGG C: NÄR BLIR JOURNALISTIK FIKTION?

Katarina Wennstams bok ”En riktig våldtäktsman” behandlar ämnet våldtäkt utifrån gärningsmännens perspektiv och söker svar på vad som ligger bakom en sådan handling. Boken är en uppföljare till Flickan och skulden där fokus ligger på offret. Genom att iscensätta de olika brottsmålen kan man som läsare skapa sig en bild av hur det kan ha gått till, om det är den totala sanningen vet dock bara de inblandade. Det gör dock ingenting eftersom det är hämtat från verkligheten och sådant här sker, exakt vilka dialoger som hålls är egentligen ganska ointressant. Wennstam har utgått från dokumentationer från till exempel polis och domstol, vilket tillåter henne att få fram en ungefärlig bild av vad som kan ha skett. I boken finns utdrag från polisförhör, rättegångar och utlåtande från relevanta personer som på ett eller annat sätt arbetar inom området. Dessutom har Wennstam besökt Bärby, som är ett slags behandlingshem för unga våldtäktsmän, och låter gärningsmännen få sina röster hörda. Att skriva på det här sättet ger en fördjupning i ett ämne som oftast exponeras ytligt i media.
Som jag tidigare nämnde så är det bara de inblandade som kan veta exakt hur händelsen har utspelat sig och hur dialogerna har förts, och det kan vara grundläggande att man som läsare har det i åtanke. Hur som helst så ger den här typen av litteratur en tydligare bild av hur verkligheten ser ut, eftersom journalisten utgår i stor utsträckning från sakuppgifter och befintliga händelser. Jag tycker personligen att det är helt okej att med ord iscensätta eventuella händelser utifrån det källmaterial man har, men man bör vara tydlig med vad som är fakta och vad som är fiktion för att i högsta möjliga mån inte vilseleda publiken och låta dem tro att det är den absoluta sanningen. Ibland är det faktiskt sunt att låta människors sunda förnuft och eget tänkande spela sin roll. Den här boken var mer journalistik än skönlitterär.

Gitta Sereny ställer sig kritiskt till det källmaterial och de personer hon intervjuar i hennes bok ”Vid avgrunden”. I boken ligger fokus på österrikaren Franz Stangl, som var en av fyra män som drev utrotningslägren under andra världskriget. Det är tydligt att Sereny har lagt ner mycket tid på att få fram material och att kritiskt granska händelseförloppet och söker hela tiden att bekräfta det som berättas genom research och ytterligare intervjuer med personer som kan verifiera om det ligger någon sanning i det som sagts. De ting som Sereny inte kan bekräfta har hon noterat och hon är tydlig med vad som är spekulationer och vad som är sanning. Att läsa den här boken har varit plågsamt, men också intressant. Sereny ger, genom att gå in på djupet, en grundlig översikt av den förödande utvecklingen som utspelade sig under det andra världskriget. Jag tror inte att jag tidigare har begrundat händelseförloppet på samma sätt som jag gör nu efter att jag har läst boken.

Att läsa den här boken var som att läsa ett väldigt långt reportage med subjektiva utlåtanden och personliga reflektioner.  

”Journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact”.

Sanning och objektivitet är enligt många grundläggande faktorer för journalistiken. Det finns dock skiljaktiga perspektiv på vad som är sant och vad som är objektivt. Allt är inte bara svart eller vitt. ”New journalism” bygger på dramaturgiskt berättande men är baserad på fakta. Både Katarina Wennstam och Gitta Sereny fångar mitt intresse genom att använda sig av ett målande språk och ger en för mig tydligare bild av verkligheten. Sereny är mycket noga med att peka ut vad som är sant och vad som är osäkert.
Och jag tycker att det är uppfriskande att läsa vad de anser om de ämnen som behandlas. Subjektiviteten gör berättelsen mer färgstark. För mig är det här journalistik när den är som bäst, det finns ett djup och journalisterna visar att de är levande tänkande varelser.

När Liza Marklund gav ut boken ”Gömda” förstår jag varför det uppstod en debatt eftersom Marklund påstod att det var en sann historia snarare än att erkänna det faktum att den var baserad på en sann historia. Om karaktärer byts ut och allt för många detaljer ändras så är det inte länge en journalistisk dokumentär utan en roman som bygger på en sann historia. Som jag förstod det ändrade Marklund senare beskrivningen av boken och erkände att det var ”en roman byggd på en sann historia” och Mia fick stå för sin sanning. Jag har inte läst boken så jag kan inte bli mer djupgående än så. Det är viktigt att man som journalist inte manipulerar den grundläggande sanningen i en berättelse eftersom det leder till att trovärdigheten går förlorad. Sättet som Gitta Sereny framställer sin bok och kritisk granskar källmaterial och intervjupersoner är exemplariskt och väldigt god journalistik.

Vi får ta del av flera olika personers sanning och upplevelser från händelseförloppet som utspelade sig under andra världskriget.